Do or Die

Varit hemma en vecka snart och ibland, eller ofta, flyger tankrna tillbaka till Zimbabwe. Speciellt barnen. Saknar att dansa med dem, räkna matte med dem, höra dem försöka läsa, se hur de snabbt räcker upp handen när de kanske kunde svaret och att bara skratta åt det minsta i livet. Den genuina glädje de visade varje gång jag mötte dem, det saknar jag varje dag.

 

Att de inte kämpade skulle vara att ljuga. Det gjorde så ont att se dem höga eller bara ledsna. Det var inte ofta. Endast ett par gånger, men alla har sina dåliga dagar, och ibland syndes deras dagliga kamp mer än vanligt. Och just det var det mest fantastiska, alla deras dagar är en kamp om liv eller död, och de lyckades ändå nästan alltid att le. "Hur" är en fråga jag aldrig kommer få svar på, men deras leende är det gladaste och mest vackra jag sett.

 

Att vara i Sverige är ingen sorg, det är bara inte som där. Leenderna är inte lika genuina på stan, om man ens ser dem när vi gör allt för att undvika varandras blickar. Inga hej, inga leenden, inga kramar. Vi må vara mer utvecklade och ha de bättre ställt, frågan är om vi verkligen mår bättre? Är vi verkligen i Sverige, tillsammans? I Zimbabwe fanns känslan, "vi finns här för varandra". Här krävs det en lång vänskap för det. Varför kan vi inte finnas där för varandra på stan, varje dag? Den genuina känslan av värme och gemenskap, är något vi i Sverige inte verkar ha råd med. Där var Zimbabwe så otroligt mycket rikare än oss.