Vecka 3, hemfärdsöndag
Om jag fått en krona för varje tår jag släppte denna morgon, då skulle jag vara miljonär.
Klockan 6.30 rullade jag och Clara mot flygplatsen och lämnde Antelope Park. Denna plats har kommit att bli ett andra hem för mig, och det smärtade så att lämna.
Tanken att förlänga besöket hade slagit mig. Men, jag visste att det var min tur att åka. Inte bara av logistiska skäl, men det skulle inte ha blivit lättare att åka hem en vecka senare. För jag har upplevt allt, mer eller mindre. Jag åkte inte hem ofärdig. Däremot så är det nog så, att med barnen blir man aldrig klar. Men min resa var fullständig. Det var platsen som smärtade att lämna. Vackra Afrika. Vackra Zimbabwe. Vackra Antelope Park. Vackra volontärer. Vackra arbetare. Vackra djuren. Vackra vackra vackra barnen.
Jag måste också skicka lite extra kärlek och tack till min vän Karin, som var med mig från de stund vi landade i Zimbabwe. Min Zimbabwe partner in crime. Hoppas du njuter ordentligt av dina tre sista veckor därborta!
Jag måste också skicka lite extra kärlek och tack till min vän Karin, som var med mig från de stund vi landade i Zimbabwe. Min Zimbabwe partner in crime. Hoppas du njuter ordentligt av dina tre sista veckor därborta!
Det är något jag insett, jag måste tillbaka. Jag vet inte när, eller ens hur. Men jag vill att det ska vara annorlunda när jag kommer tillbaka. För 1), jag vet att det aldrig kommer vara lika pga. alla de människor jag delat detta med, kommer inte vara där. 2), hela poängen är att allt ska utvecklas, och det vill jag mer än gärna uppleva.
Kommer skriva så mycket mer om denna resa än bara detta. Men jag måste ändå säga, att det inte var farligt för mig att åka hem, för jag kommer hem till något väldigt fint och bra. Jag var aldrig ledsen för att komma hem, bara att min upplevelse var slut och att jag var tvungen att lämna. Och just därför, är jag lyckligt lottad, för många av de människor jag mött på denna resa skulle inte kunna säga detsamma. Av just den anledning känner jag hur viktigt det var för mig, som har det så otroligt bra, ser hur det kan vara bara timmar bort.
Detta är, med hästlängder, det bästa jag kunnat göra. Jag kommer inte hem som en ny människa, men en påverkad människa. Alla upplevelser jag haft, de kommer jag bära med mig i hjärta, men även ögonen, för dessa upplevelser har påverkat hur jag ser saker och ting. Och att se hur världen kan vara så grym, men också vacker, på samma resa är majestätiskt.
Du kan inte påverka livet, men du kan välja hur du tar det. Livet är ditt, och det kan inget ta ifrån dig.
