Do or Die

Ni vet att jag älskar det här. Jag älskar att resa, upptäcka, uppleva, utmanas och utvecklas. Jag älskar sådan här miljö och är van att befinna mig i obekväma situationer.

 

Men, jag skulle ljuga om jag sa att allt var enkelt. Det är påfrestande, annorlunda och så otroligt mycket ljud överallt och konstant. Enkla vardagssaker blir till processer och det vanliga bekväma är ofta obekvämt. Och jag har i ärlighetens namn haft lite svårt med att hitta motivationen och ifrågasatt mitt beslut att åka hit. Tidsfaktorn blir även centralt i detta. Att 3,5 månader typ inte är någon tid alls, men även aslångt. Varför utsätta mig för allt detta? Och varför lämna alla de människor som får mig att må så bra där hemma? De som känner mig som ingen annan och vet hur jag mår bara av att titta på mig?

 

Varför sitter jag utan möjlighet att åka hem till mitt andra hem hos Clara och Kevin och dricka te oavsett hur våra dagar varit och humör är? Varför inte kunna dricka vin med Clara, Jonna, Alicia, Jessica & Frida (eller alla andra fina människor!)? Varför inte kunna åka till Västerås för att äta gott med ett glas bubbel hos Emma?  Varför inte ha möjligheten att åka till mamma, vars kramar är oslagbara? Varför inte kunna åka och krama mina syskon, som oavsett hur något suger, kan få mig att bara skratta och tänka på annat tillsammans? Och varför väljer jag att inte kunna avsluta varje dag med att pussa på myssi och lägga mig bredvid Erik? 

 

Jag har haft och har en saknad som liksom legat över och dragit i mig, ett behov av att ha stenkoll på hemmaplan samtidigt som jag ska vara här till hundra. Oavsett vad så är jag rädd att jag missat något på någon av platserna. Jag älskar ju allt hemma, vill veta allt och jag vill spendera varje dag med de personer som känner mig som ingen annan. Jag vet vad jag ska göra här, men vad gör just jag här? 

 

I måndags fick vi som nämnt lyssna på några talare. En av dem var en man som bland annat sa "jag vill tacka och gratulera er till ert mod att lämna era hem för ett tag. Att ni lämnat era egna skor, för att stå i någon annans skor ett tag. Det kräver mod. Men det kommer leda er till utveckling och även leda till ett bättre socialt arbete".

 

Det är därför jag är här, och oj vad jag behövde höra det just den dagen, och även tänka tillbaka på det idag. Det har aldrig handlat om att jag inte trivs med det jag har hemma, tvärtom. Jag trivs så bra hemma, att jag inte förstår varför just jag fått den möjligheten jag fått till mitt liv. Jag har åkt hit för att få en ökad förståelse för sammanhang. Och framförallt, jag vill vara i någon annans skor ett tag. Inte för att jag inte trivs i mina, men för att jag vet att jag utvecklas så av att gå ur min egen bekvämlighet för att upptäcka andras livssituationer. Det gynnar både mig personligen och min framtida arbetsroll (plus att det är häftigt). Det är en väg mot ett bättre socialt arbete.

 

Man ser inte sitt egna sammanhang och sin egna kulturkontext fören man kan betrakta den utifrån, och stå i någon annans skor ett tag.

 

Motivationen kommer komma och gå. Det vet jag. Ibland vill jag aldrig åka hem, och ibland vill jag boka flygbiljett hem direkt på fläcken. I know this. Men när hemlängtan och ångesten kommer krypande, får jag nog tänka tillbaka på varför jag är här. För ibland måste man påminna sig själv om varför man gör det man gör.