Do or Die

Ja hörni, Indien asså.

 

Jag kan bara beskriva det som att det är så mycket av allt. Mycket ljud, folk, mat, frukt, negativa känslor, positiva känslor, magont, äckligt kaffe, gott te och ja, allt. Ingenting är lagom, och jag måste säga att jag älskar det.

 

Nu känns det som att känslorna har landat och man börjar förstå hur det faktiskt går till, att leva i Indien asså. Sakta men säkert faller saker på plats, samtidigt som jag längtar till att lära mig och förstå mer mer mer. Men som vår kära handledare sa, Svenskar brukar försöka förstå Indien, men det går inte. Gårdagen gick bara ut på orientering och att landa. Guider visade oss runt i Pune och vi fick handla lite nödvändigheter.

 

Idag har vi spenderat vår första dag i skolan där vi haft föreläsning om grunder om Indiens historia och kultur. Otroligt intressant, och man inser hur lite man faktiskt kan om världen och hur mycket man har att lära sig om kultur och historia i relation till socialt arbete. Idag fick jag verkligen en känsla av hur mycket jag kommer lära mig, och vilken utmaning detta kommer vara.  (Fältarbetet kommer inte starta fören nästa vecka)

Vid halv fyra var vi klara, och efteråt skulle vi fixa simkort till våra mobiler. Detta innebär att vi skulle få tillgång till 4G och även att kunna ringa och smsa. Det var det en hel del krångel, så det slutade med att vi fick vänta i 3,5 timmar innan vi fick komma hem. Väl hemma blev det middag (SOM ALLTID ÄR SÅ GOTT ASSÅ NI ANAR INTE) och lite handling, så nu har Beatrice chips igen.

 

Ja men är lite för trött och seg just nu, så avslutar detta nu utan att ens läsa igenom. Ska lyckas strukturera bloggen bättre någon dag. Men förvänta er lite mer uppdatering nu eftersom nät är ett faktum.

 

Här är drös med bilder från de första två dagarna.