Do or Die

En sämre lördag på flertal sätt. Började dagen med redan under natten ha otrolig magknip, och man kan säga att allt rann rakt igenom mig. Flertal gånger. Sedan åkte vi till universitet för hejdåceremoni eftersom veckan där avslutades. Det var olikt Sverige, men väldigt kul med deras framträdanden (Så imponderande!!) osv. De läste även upp information om alla oss studenter en och en och så fick vi gå upp för att ta emot en ros. Sedan gjorde vi ett uppträdande för att visa något från vår kultur, blev ett luciatåg med Staffan, stilla natt och avslutade allting med en dans till små grodorna runt midsommarstången (eller ah, Daniel).

 

 

Efter hände något som både var roligt, konstigt och lite jobbigt. Helt plötsligt sattes musik på i högsta volym och det blev disco. Det blev först en chock, sen väldigt roligt. Det blev en härlig stämning och att de visade mycket av deras danser och jag bara dansade med.  Men, det var så otroligt varmt, hög musik och alla började dra i en för att fota.

 

När vi sedan ville gå, fick vi inte, och situationen blev mot slutet väldigt skum och tuff. Det blev en känsla av, varför det starka behovet av att fota mig? Asså att ta foton är inget problem, men de började mot slutet typ springa efter oss i trappen för att få ta foton och det kändes i ögonblicket mot slutet helt galet. Det blev så absurt och också en känsla av, jag har ju inte gjort något? Jag råkar bara vara vit och har åkt till Indien för att observera och lära mig, inte för att egentligen göra så mycket.

 

Situationen är absurd och kan verkligen betraktas från flera olika perspektiv. Vi har fleral gånger under vistelsen fotats, både i smyg men även att folk stannar en på gatan. Det är en konstig känsla, att jag skulle vara högre än dom, men mest för att vi är betraktas som annorlunda från dem. Hur tacklar man det? Det grundar sig egentligen i ett slags privilegium, och samtidigt som det personligt stundvis kan bli frustrerande att alltid uppleva att man är betraktad. För det mesta är det ingenting som berör mig så, men just detta tillfälle blev så intensivt och chockartat. Vi är ju alla studenter inom socialt arbete. Men jag förstår ju varför situationen var som den var, samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka det blev påtagligt. Detta är troligen något jag kommer få fundera och kämpa mycket om. Vad är okej att känna, tycka och göra i dessa situationer? Och lära mig förstå ännu mer varför det är så.

 

Efter detta valde min kropp att få migrän, så jag fick helt enkelt åka hem, lägga mig med ögonbindel och öronproppar och sova i nästan tre timmar. Men avslutade dagen med fina roomies, tända ljus och bara allmänt chillhäng <3