Do or Die

Två dagar spenderade på en organisation med namnet Aalochana, som även betyder kritiskt tänkande. Organsationen arbetar inom kvinnorättsfrågor och att dokumentera, etablera och sprida information i frågan. Det finns ett fokus på att utbilda kvinnor inom politiken och ett arbete för ett mer jämställt Indien. Det grundades av fem feminister 1989 och har haft flertal olika projekt genom åren.

 

Den kvinna vi träffat, en av grundarna, är en sådan otrolig inspiration. Vi hade även turen att träffa henne under två dagar vår första vecka i Indien. Där kan vi verkligen prata om en människa som kan sin sak, tagit kamper, utvecklat något fantastisk och ändå är öppen för andra åsikter och att lära sig mer. Att prata med henne och att höra henne prata är en fröjd och jag skulle typ otroligt gärna dricka te med henne och låta henne lära mig allt hon kan om livet. Hur blir jag som henne? Första dagen fick vi se två filmer och pratade om organisationen i sig och om feminism. Det är otroliga diskussioner och hur kontext och sammanhang spelar roll. Hur mindset påverkar människor och att sociala förändringar tar tid, och hur man ska kunna nå dit. 

 

Andra dagen fick vi prata med en annan kvinna och ämnet var "sexual child abuse", något jag inte alls var förbered på. Ämnet blev så otroligt.. påtagligt. Det blev en lång dag, där jag lärde mig massor och även kämpade mot mig själv för att inte lämna rummet, att orka sitta kvar. Denna dag pratade vi bland annat om offer, förövare, konsekvenser, symptom och hur viktigt det är att sprida information till lägre åldrar. Att våga prata om det. Vad innebär din kropp? Sexualitet? Och vad är okej att andra gör mot/med dig? För detta är något jag brinner så oerhört för och bara vill skrika ut till typ allt och alla, de flesta gångerna förstår inte barn som blir utsatta vad det är exakt som inte är okej, men känner oerhört starkt att det som händer i detta ögonblick inte är okej. Men hur ska barn kunna berätta, förklara och förstå vad som är fel, om ingen någonsin lärt dom? Detta innebär ofta att barnet inte fören i äldre ålder förstår vad hen faktiskt blivit utsatt för. Trots detta är det även viktigt att förstå att konsekvenserna inte minskar på grund av detta, ett övergrepp är fortfarande ett övergrepp och påverkar individen trots att en full förståelse för händelsen inte finns där.

 

Att prata med barn kan kännas konstigt och obekvämt, men här handlar det mycket om den vardagliga kommunikationen. Är det verkligen det smartaste att byta kanal på tvn så fort det blir lite intimt? Att vänta tills man själv tycker att barnet är mogen för att förstå? Eller är det möjligt att ett alternativ är att våga prata med barnet om det, utan att det ska vara laddat och skamfyllt? Vad sprider man för signal till barnet om kroppen och sexuella händelser, om man absolut inte vill prata om det och gömmer det så långt det går?

 

Nej, jag menar inte att vi ska springa till varje femåring och ha sexualkunskap. Men ha ett öppet klimat där barnet faktiskt på riktigt kan fråga och skapa en känsla av att detta är något fullt naturligt. Samtidigt i detta, sprida kunskapen om att det absolut inte är okej om någon gör någonting med eller mot dig som inte känns bra. Och om så är fallet att någon gör något, är det okej att berätta och fråga hos någon vuxen. Det är inte pinsamt eller skamfyllt, du har inte gjort något fel. Ingen har rätt till din kropp, oavsett om personen är vuxen eller inte.

 

Som kvinnan vi samtalde med detta om sa så bra, "abuser is not waiting for the child to grow up".

 

Barn är så oerhört sköra och helt i beroendeställning till de vuxna omkring dem. Oftast är det vuxna som finns i barnets närhet som utsätter dem. Förstår ni det sveket? Att en person som de känner trygghet till, sviker en på det sättet, på ett sätt som även kan ge konsekvenser hela livet. Att hamna i en position där man bär på en hemlighet gentemot andra vuxna, en hemlighet som egentligen inte är ens egen. Det är förövarens hemlighet, för barnet har aldrig någonting att skämmas för. Oavsett hur bra grooming tekniker den som utsätter har, det är aldrig okej. 

 

 

Jag har en stark känsla av att jag kommer återkomma till det här besöket, för det finns så mycket mer att skriva, diskutera och känna.